Ovanstående fem dödsfall från Konga är ett utdrag från en s.k. mortalitetslista, som omnämnes i artikeln "Att släktforska i Konga och Ask utan kyrkobok". Dessa fyra rader får utgöra illustration till den fruktansvärda olycka som drabbade Konga och Asks socknar 1820.

Pastoratets kyrkoherde hovpredikanten P. Schyttén, som själv omkom vid den olycksaliga branden, hade ett ganska ovanligt levnadsöde i vilket döden flera gånger ingrep på ett tragiskt sätt. Han föddes i Öslövs by av Bosarps socken den 3 september 1769. Hans far var kronolänsman Nils Schyttén, som dog medan sonen Pehr (Peter) var minderårig.

P. Schyttén var endast 23 år gammal, när han var färdig att prästvigas, trots att han tidvis tvingats avbryta studierna för att genom informatorsplatser skaffa sig medel. Hans första förordnande var som nådårspredikant i Silvåkra och Revinge pastorat. Första hustrun hette Johanna Utterman, med vilken han gifte sig 1799, samtidigt som han flyttade till Ystad, där han fått en komministertjänst. Detta äktenskap blev inte långvarigt. Under loppet av 1½ år dog såväl hustrun som alla deras 4 barn, hustrun av lungsot och barnen av okänd barnsjukdom.

1808 erhöll Schyttén anställning som stadskomminister i Karlskrona. Han ingick därefter nytt äktenskap med Sophia Rosqvist, som var änka efter en tullinspektör Rosqvist i Ystad. Några barn föddes inte i detta äktenskap, men hustrun hade fyra barn i sitt förra gifte, varför Schyttén således genast fick ersättning för sin tidigare på tragiskt förlorade familj.

År 1815 utnämndes Schyttén till kgl hovpredikant, och han sökte även kyrkoherdetjänsten vid amiralitetsförsamlingen i Karlskrona. Efter att ha hållit sin provpredikan, (som finns tryckt) tog han av någon anledning tillbaka sin ansökan och sökte i stället Konga och Asks pastorat, där han också blev enhälligt vald. Han utnämndes den 12 mars 1817 och tillträdde samma år.

Olyckan följde honom också hit. Den förödande och förfärliga eldsvådan utbröt kl 1 på natten till den 26 april 1820, och i de halmtäckta trälängorna fick elden snabbt näring. I prästgården befann sig då utom tjänstefolket kyrkoherden och hans hustru och en fosterdotter Hilda Sylvander samt Schytténs åldriga moder 82 år gammal. Men dessutom gästades prästgården av Schytténs styvdotter Lovisa och hennes make kyrkoherden Kristian Roos samt deras son och två döttrar. Roos skulle den 1 maj tillträda Bosarps pastorat.

Måns Olsson, en känd kommunalman i Ask vid 1900-talets början, har för folklivsarkivet i Lund gett följande skildring av branden, upptecknad efter vad han hört berättas:

”Kyrkoherden Per Schyttén blev innebränd, ävensom två prästbarn från Bosarp, vilka voro på besök i prästgården. Det ena barnet hjälptes av en piga ut genom ett fönster så olyckligt, att det fastnade på en gärdsgårdsstör därinvid och ljöt en ögonblicklig död. Likdelarna av det andra barnet funnos under rummets järnugn. Kyrko-herdens lik låg förkolnat mitt på gårdsplatsen. Kyrkoherden hjälptes av gårdens ryktare över gården ut genom röken, men i portgången erinrade han sig, att han glömt kvar det skrin, vari han förvarade sin frimuraredräkt och återvände för att rädda detta, med den olyckliga påföljd, att kyrkoherden innebrändes. Ortsfolket trodde dock inte så helt att det var allenast för frimuraredräktens skull, som kyrkoherden gick i elden. Förhållandet var nämligen, att ena annexhemmanet i Ask denna vår varit ledigt till nytt arrende och mot en stadgeavgift av 6000 daler övertagits av en arrendator, under villkor att den årliga arrendeavgiften sedermera blev ett rent obetydligt belopp. Avtalet gällde för såväl arrendatorens som dennes hustrus livstid. Arrendatorn dog efter några år, men hustrun levde till 1879. Det var till stort förfång för de efterlevande kyrkoherdarna, vars inkomster till följd härav blevo mycket minskade. Handlingssättet ägde dock stöd i gällande lag. Dessa sex tusen daler hade strax före eldsolyckan inbetalts till kyrkoherden och förvarats i samma skrin som frimuraredräkten". (Arrendatorn och hans efterlevande änka var Måns Olssons farfar och farmor.)

 

I Greta Frostins bok "I världen ett hem" (1964) finns en teckning (gjord av Evert Skymne) av prästgården som den såg ut i början av 1900-talet. Nuvarande hus byggdes 1921.  Greta Frostin var dotter till Gustaf Schröder, kyrkoherde i Konga och Ask 1901-1921.

Schyttén lär ha varit mycket aktsam med elden och brukade varje kväll gå igenom rummen och se till, att allt var i ordning. Han tycks ha fruktat en eldsvåda. Kanske hade han hört någon hotelse i den riktningen. I den likpredikan, som hölls vid hans begravning antyds, att eldsvådan kunde vara en hämndeakt. Det nämnes också där, att han flerfaldiga gånger talade om sin snart förestående död, "ja, tvenne dagar före sin död utsåg han själv den plats, där hans förstörda hydda nu vilar".

I bygden ryktades, att en murare skulle ha anlagt elden. Det påstås, att en gammal man i Ask under biktens insegel på sin dödsbädd på 1880-talet bekänt, att han hade anlagt branden i prästgården.

Utom kyrkoherden innebrändes kyrkoherde Roos' båda döttrar Andrette Sophie Lovisa, 7 år gammal, och Amalia Carolina, 5 år gammal. En piga Elna Jeppsdotter fick också sätta livet till. Schytténs hustru Sophie räddades, men hon var så svårt bränd, att hon avled efter några dagar. Kyrkoherde Roos och hans hustru lyckades rädda sig och sin treårige son, och även Schytténs gamla moder och fosterdotter räddades. De överlevande mottogs alla på Knutstorps slott, där fru Schyttén avled. Greve Arvid Wachtmeister ordnade också med likbegängelsen, och begravningsgästerna samlades på Knutstorp. Jordfästningen, som förrättades av biskop Faxe i Konga kyrka, torde säkert ha varit mycket gripande.

I en dikt av Petrus Roos antydes även, att eldsvådan var mordbrand. (Kristian Roos' 3-årige son, som räddades, hette Petrus Gustaf Alfred Roos.)

Källor:

"Hovpredikanten Pehr Schyttén i Konga" i Onsjöbygden 2, 1954).

Lunds stifts herdaminne.