Det fördärfweliga öfwerflödet i Swaluf
- Per Olov Ganrot -
Befolkningens krav på konsumtion har vållat de styrande bekymmer förr. En lång lågkonjunktur började på 1760-talet efter pommerska kriget och förvärrades av Gustav III:s krig och misshushållning. Efter hans död införde förmyndarregeringen med hertig Karl en överflödsförordning 1794. Bland annat förbjöd man kaffe. Det hade både Hattar och Mössor gjort tidigare på 1750-60-talen. Konjunkturen bättrades dock efter sekelskiftet och folk började efterfråga importerade lyxvaror. Men staten var fortfarande skuldsatt och läget ingav bekymmer.
1817 var Karl XIII gammal och hade lite inflytande över landets styrelse. Kronprins Karl Johan skötte alla större frågor. Karl ville dock visa vem som var kung och i en landsfaderlig kungörelse uppmanade han undersåtarna att visa återhållsamhet i sina anspråk på levnadsstandard. Kungörelsen blev uppläst i alla kyrkor och sockenstämmorna ålades att anta handlingsplaner (med modern terminologi). En sådan finns i de flesta socknarnas stämmoprotokoll och jag återger Svalövs plan (Svalövs kyrkoarkiv HI vol 1).
Ragnar Persson skrev om Torrlösas plan i SoB 1:1993 (finns i Torrlösas kyrkoarkiv O II vol 1).
Socknestämme Protokoll hållit i Norra Swaluf den 7. September 1817
”Sedan Kongl. Maijts Nådiga Kungörelse af den 30. sistl. April å nyo blifwit upläsed, förestäldes Församlingen sin pligt, att med underdånig vördnad och tacksamhet möta Kongl. Maijts Landsfaderliga omsorger för trogne undersåtare, samt att de, i en tid då öfwerflödet gått så wida, att det sträckt sig ända till lägsta klassen, sjelfwe borde finna nytta deraf, att i tide förekomma detta fördärf genom inskränkning och måttlighet i lefnadssättet och bortläggande af utlänska yppighetswaror – förklarade sig gemensamt härtill wara så wäl willige som pligtige och öfwerenskomma följande:
§1
I denna socken är folkets lefnadssätt i mat och dryck ganska tarfweligt, Caffe, Winer och andra utlänska saker äro icke ens hos dem kände. Det som hittills förordsakadt största kostnaden och tidsspillan bör billigt räknas de så kallade förningar, som vid deras sammankomster af slägt och grannar aflämnas. En wida öfwer behofwet öfwerflödig mat anskaffas och flera dagar måste anwändas till dess förtäring. Att förekomma detta öfwerflöd anser Församlingen wara bäst, om hwar och en som will hafwa sina wänner samlade, sjelf bekåstade den mat som wid sådane tillfällen fordras, hwilken bör wara tarfwelig och ej bestå af utlänska ingredientier. Sådane samqwäm skola hädanefter icke räcka längre än högst Två dagar.
Wärden hos hwilken sammankomsten hålles bör wara answarig att ingen af starka drycker öfwerlastas wid bot af Tre Rdr 16 S Banko. Är han icke därtill wållande, utan den öfwerlastade desse drycker annorstädes bekommit, warder Wärden fri för plikten; men den drukne afskiljes genast från sällskapet och böter lika summa som förut är nämnt, hwilka penningar af socknens ordningsmän genast uttages och till Fattig Cassan öfwerlämnas.
§2
Mankönets klädedrägt är här i Socknen icke i allmänhet öfwerflödig, då den består dels af hemma tillvärkad hwitt och grått wadmal, och dels af hemma beredde skinkläder, samt några efter gammalt bruk blå färgade tröijer. Wäl finnes en och annan af socknens yngre Åboar och Drängar som i senare tider nyttja kostbara färgade kläder, försedda med flere öfwer behofwet blänkande knappar och således gådt öfwer förfäders tarflige bruk. Men äldre folket låfwa att öfwertala och tillhålla dem, att icke hädanefter låta sig förfärdiga nya kläder hwartill kostbara färgor fordras, och blott med behofwelige mindre dyrbare knappar. Hwita och melerade Wadmals Kläder böra wara den drägt som dagl. skall brukas, och de färgade kläderna endast Söndagar och wid Högtideliga tillfällen. Allt bruk af Sjöskumspipor och mera dylikt bör hädanefter icke nyttjas. De i Socknen warande Gerningsmän jämte det hemma warande Krigsfolk, då de icke äro i uniform, böra wara förbundne att nyttja samma klädedrägt som de öfrige i Socknen.
§3
Hwad Qwinnkönet angår så tarfwar wisserligen dess klädnad mycken inskränkning, ehuru den icke på långt nära är så öfwerflödig som i nästkommande Socknar. Den har i synnerhet på Tio års tid blifwit mera dyrbar. De kringstrykande Wästgöthars oräkneliga mängd dyrbara utlänska saker som dagel. blifwit företedt, har hos könet retat fåfängan och deras gåfwa att öfwertala den enfaldige till handel, har gjordt att fruntimbren wida öfwer behofwet, förskaffat sig en mängd af dessa onyttiga ting. Om denna bedrägliga handel, genom noggrannare tillsyn af Fiskaler blefwe förekommen, torde man kunna förmoda att på denna ort där Fruntimbren sällan besöka städerna snart skulle glömma denna fördärfweliga smak för det utlänska och destomer beflita sig om att sjelfwe tillverka sådana ting som wida i nyttan öfwerträffar det förra. Herrskapernas och Ståndspersonernas pigor, som hittills mäst warit fåfänga, böra tillhållas att nyttja hemma tillverkade kläder och icke hädanefter som förut upwäcka täflan hos de öfrige medtjänarne i prakt och flyktighet. Qwinnkönet skall hädanefter i denna Socken icke nyttja annat än de sjelfwa kunna tillwerka, undantagande de hittills bruklige Bomulls Klutar, hwilka de med mindre kostnad och mera prydnad kunna nyttja än de hemma tillverkade.
Församlingens önskan är att någon widsträcktare likhet i klädedrägten måtte anbefallas änd socknewis, på det att Kringflyttande Tjenstehjon måtte kunna begagna de kläder de sig i andra socknar förskaffat utan att blifwa ett mål för den oförståndiges begabberi.”
Protokollet är undertecknat av kyrkoherden Bernhard Pommer och fyra åboar, Lars Andersson, Åke Hansson, Wäster Pålsson och Anders Jönsson. Jag tycker det säger en hel del om hur svalövborna levde och hur de såg på sin tillvaro. Säkert hade de samma längtan efter livets guldkanter som vi. Om fogligheten på sockenstämman bara berodde på att de var lutherskt fostrade vet jag inte. Tydligen ville de undvika intrycket att överflödet var större i Svalöv än i andra socknar, sådant kunde kanske leda till allmän upptaxering. Gerningsmän betyder hantverkare.
Kungen dog ett halvår senare. Hur det gick med planen vet jag inte, sockenborna fick snart annat att tänka på genom enskiftet. Stämmans sätt att resonera är ovant för oss. Det beror kanske på att vi aldrig uppmanats att dämpa våra anspråk, åtminstone inte sedan andra världskrigets dagar. I stället har vi lärt oss ställa krav. I det gamla fattiglandet Sverige har vi vant oss vid att ha högre standard än de flesta andra folk, eftersom vi kunnat sälja till dem och haft bättre varor och effektivare produktion. De fördelarna är nog redan borta och orealistiska anspråk kommer att medföra att marknadsandelar krymper, att branscher försvinner och att vi halkar ner i standardligan. Vilsenheten inför utvecklingen tycks mig lika stor nu som inför enskiftet, och efterkommande kan komma att undra över hur vi kunde vara så kortsynta.