Två tidelagare

- Bengt Nordahl -

Tidelagare kallades en person som begick tidelag, ett ord som är känt sedan 1538 i svenskan. Naturligtvis har företeelsen förekommit långt tidigare, vilket framgår av att bilder på människofigurer som begår tidelag, d.v.s. samlag mellan människa och djur, inte är så ovanliga på hällristningar. Våra grannländer lär emellertid sakna inhemska ord för denna handling, vilket bekräftas när man slår upp ordet i ett svensk-danskt lexikon. Den översättning som föreslås är ”Omgængelse mod Naturen med Dyr”, och på isländska kan man lämpligen uttrycka sig ”kynferðismök við dýr”, vilket ju ger en bra förklaring på ordet tidelag. Dessa upplysningar ges inledningsvis för dem som inte känner till ordet, så kan de som inte gillar ämnet hoppa över denna artikel.

Tidelagsscen från Vitlycke i Tanum, Bohuslän. (Foto: Riksantikvarieämbetet)

Medan häxprocesserna var en grym och hysterisk förföljelse mot oskyldiga kvinnor för något som endast existerade i människornas sjuka fantasi, var tidelagsdomarna något som lika hårt drabbade främst unga män. Dessa dömdes visserligen för något som de oftast erkände sig ha gjort, men vi har svårt att uppfatta handlingen som brottslig, och absolut inte så allvarlig att den skulle föranleda dödsstraff. 1734 års lag stadgade emellertid:”Hvar som hafver tidelag med fä, eller andra oskiäliga djur, then skal halshugas, och i båle brännas, varde ock samma diur tillika dödadt och brändt.” Ja, fler människor dömdes faktiskt till döden för tidelag än för häxeri. Omkring 600 svenskar avrättades under 1600- och 1700-talen, den sista år 1778, och handlingen avkriminaliserades inte förrän 1944. Det är dock min övertygelse, att företeelsen var mycket vanlig, och att bara en bråkdel av alla tidelag uppdagades eller gick till domstol, eftersom alla väl visste vilka konsekvenserna blev för den åtalade.

Det lär ha varit främst vallhjon, som åtalades för detta ”brott”, och under 1600-talet var tidelagsdomarna på sina håll så många att det så småningom kom en förordning, att endast kvinnor skulle få tjänstgöra som vallhjon och få vistas ensamma med kreatur. Detta förklarar en uppgift i protokollet från biskopsvisitationen i Kågeröd och Stenestad 1742, där vi kan läsa följande: ”Frågas huru Förordningen om Walljohn i Församblingen efterlefwes? Swarades at uti thess församblingar hålles inge Walljohn utan boskapen släppes i skogen utan någon then wacktar.” Samma fråga ställdes vid visitationen i Hässlunda och Risekatslösa samma år, varvid svaret blev ”at Boskapen wacktas af en gammal gubbe öfwer 60 åhr”. Bestämmelsen är märklig, för i domböckerna kan vi ju läsa om vad kvinnor kunde råka ur för även på den tiden, och vad ”gamla gubbar” beträffar, ska vi se att även de kunde begå ”denna syndiga gärning”.

Jöns Håkansson i Högestorp

Jag vill påpeka att de avsnitt som eventuellt kan framstå som pornografiska är citat hämtade ur 1740 års dombok. Samtidigt vill jag varna för en ganska blodig skildring, där huvudpersonen är den 20-årige drängen Jöns Håkansson från Högestorp i Reslövs socken i Onsjö härad. Inblandad är också en oskyldig kviga, liten och grå till färgen med vitaktigt huvud, som de kallar ”blackhiälmet”. Jöns var enligt födelseattesten född Sancte Johannes dag 1720, och han tjänade dräng på räntemästare Hellmans gård i Högestorp.

Det var onsdagen den 20 februari 1740, som händelsen tilldrog sig. Sent på eftermiddagen, vid meaftonstid, var Jöns tillsammans med gossen Per Jönsson på 15:e året på väg för att ge boskapen foder. Per gick in i stallet och Jöns ”uti manshuset”, där han ”beklagligen fattade det syndiga uppsåtet att bedrifwa tidelag med den black hiälmet Qwiga, till hwilken ända han nedsläpte sin böxsesmäck och hade sin manliga lehm uti Kreaturet.” Rätten menade att Jöns som var liten till växten näppeligen kunnat verkställa denna elaka gärning utan att ha stått på något, men Jöns sa, ”att han icke haft annat att stå på än sina träskor hwilka warit nog höga, och att Qwigan war liten och wäll hukade nogodt. Qwigan war kehlen och folkwan efter the alltid hyddat wäl med henne.”

Per hade gått in i stallet samt sedan upp på ”rännet” för att riva ner hö till hästarna. ”Och som iag hörde fänaden nogot böla, så sprang iag så sakta, emedan iag satt mina skoor nere i stallet, bort till det andra spannet hwarest iag blef warse att Jöns stod bakom Qwigan. När Jöns blef mig warse, gick han ifrån Qwigan och knäppte till sina böxser, men när Qwigan bölade, så slog han henne med en käpp.”
Jöns frågade Per om han skulle säga något: ”Du kan giöra hwad du will, men will du tiga, tå skall iag gifwa dig hwad du will ha.” Jöns hade sedan gett Per ett par gamla ullstrumpor och 12 öre smt för att han skulle tiga, men varför teg han då inte?

Jöns hade blivit skickad till Dalby för att uträtta ett ärende. När han dröjde och blev borta i hela åtta dagar efter att ha begett sig till Malmö, började man misstänka att han rymt. Per antydde då för pigan Annika vad han hade sett, och snart gick ryktet bland tjänstefolket och i synnerhet bland pigorna. Den unge herr Hellman skrev då till sin fader i Malmö, för vilken Jöns sedan ”tillstod sig hafwa haft denna grofwa synd uti tankarna”, och Jöns blev därpå fängslad.

14 dagar senare den 3 och 4 juni hölls urtima ting med Onsjö häradsrätt i Annelöv. Profossen berättade om Jöns att han uti fängelset merändels sjöng och läste. Efter förmaning om ”en sannskyldig bekännelse såsom ett prof af en sann ånger öfwer synden, och en wisshet om dess förlåtelse giorde han med tårar sin friwilliga och otwungna bekiennelse”. Han betygade på det högsta, att detta var både den första och sista gången, och kvinnfolk påstod han sig aldrig ha haft något olovligt umgänge med. Fadern Håkan Erlandsson hade under den andra rätttegångsdagen infunnit sig och berättade, att modern av sorg var sängliggande, och med tårar beklagade han sin olycklige son och bad i anseende till hans ungdom om hans livs förskonande. Detta var naturligtvis uteslutet, varför rätten dömde Jöns till hans ”välförtjänta” straff. Domen skulle dock i vanlig ordning prövas av Göta hovrätt, och under tiden skulle Jöns Håkansson ”under Säkerhet till Malmö fästning återsändas och förwaras”.

Domen och dess verkställighet

Hovrättens utslag över unge drängen och tidelagaren Jöns Håkansson lyder:
”Altså pröfwar Kongl. Hof Rättten rättwist Tings Rättens affattade utslag gilla; Så at Jöns Håkansson skall för thenna sin grofwa missgärning sig sielf till wälförtient straf och androm till wahrnagel enligt X Cap. 1 § Missg: Blkn mista Lif sitt Halshuggas och i båle brännas; Börandes jämwäl qwigan dödas och brännas. JönKiöping d 11 Octobr 1740.”

På domen finns följande påskrift:
Föregående Höglofl. Kongl. Hofrättens utslag är idag, som är d 23 Decembr i anseende till uppå bedrefne grofwe missgärningen, tidelag synden således afstraffad, och wärckstäld, att qwigan är dödad och i båhle bränd, som betygas.

Annelöf d 23 Decembr 1740
utj upbördsmannens Kilbergs frånwaro och efter befallning
M.. Kihlbergh

Tre nämndemän hade i samband med rättegången begett sig till Högestorp och synat den utpekade kvigan. Man värderade den till sju daler och 16 öre silvermynt, och troligen fick ägaren ersättning för den. Enligt 1736 års taxa bör bödeln ha fått följande ersättning: 10 daler för halshuggande och missdådares brännande i båle. 5 daler för oskäligt kreaturs dödande och uppbrännande. Hur många människor svimmade vid denna makabra tillställning?

Avskedade ryttaren Per Hemmerström

Troligen är Per Hemmerström ett undantag när det gäller tidelagare. Han var nämligen 66 år ”med grått hår och ögonbåge”, hade barn och var gift i sitt andra äktenskap. 1789 hade han blivit insatt som ryttare vid Södra Kavalleriregementet för att deltaga i finska kriget 1790, varifrån han återkom vid jultid samma år. Sedan den samlade menigheten fått tillsägelse att avträda, berättade Per Hemmerström för Torna härads urtima ting den 15 december 1827, att han under kriget ”af Ryssar och Kossacker hördt omtalas deras sed, at beblanda sig med Kreaturen, och häraf först på ålderdomen fattat den djuriska tanken at göra et försök”. Han redogör noggrant för hur han den 29 september i Hemmestorps hage hade gått till väga efter att ha tagit sitt svartbruna sto, lagt töm på det och ställt det i sluttningen av en backe ibland smärre trädbuskar och där utövat ”styggelsen” medan han stod på en hög alstubbe. Efteråt hade han vattnat både stoet och en annan honom tillhörig häst vid en bäck. Han hade då träffat pigorna Dortha och Kjerstina, på vars uppsyn han fattade misstanken, att de sett händelsen. Dessa var också inkallade som vittnen och blev hörda var för sig, varvid de ingående beskrev vad de hade sett.

Denna händelse tilldrog sig 50 år efter att dödsstraffet för tidelag avskaffats. Straffet för Hemmerström blev istället ”1/2 års tid arbete å Malmö fästning i halsjern, hwilket enligt Kongl Brefwet den 28 Maji 1752, bör förut honom påslås i menighetens närwaro å orten, där gerningen är begången.”

Varför dödades kvigan?

Rättegången mot Jöns Håkansson och brottets påföljd belyser verkligen den annorlunda värld som människorna levde i för omkring 250 år sedan. Många undrar säkert varför kvigan också skulle dödas, och varför skulle både den avrättade och kvigan brännas på bål? Den senare frågan är svår att besvara, men vad beträffar kvigans dödande och människornas syn på det förmenta brottet, beror det på den tidens vidskepliga vanföreställningar. Det visar sig, att rätten var noga med att få veta, om Jöns hade märkt ”det dess säd ifrån honom gått”. Man trodde nämligen fullt och fast på att det var möjligt för en man att befrukta ett djur och därvid skapa en varelse, halvt människa, halvt djur. Inte kunde man låta kvigan leva, för tänk om den hade kalvat något vidunder med människohuvud, om den fått leva. Det var ett brott mot själva skapelseordningen, som man inte visste hur man skulle hantera. Att man inte visste om det någonsin hänt, hade ingen betydelse. Även Linné och andra samtida vetenskapsmän omfattades av tron, att svalorna ”gick i ide” på sjöbottnen under vintern, men jag vet inte vilken åsikt han hade om tidelagets farlighet.

Tid för lag mot tidelag

Det är vad Svenska Kennelklubben och flera andra organisationer kräver. Man vill ha en lag som skydd mot sexuella övergrepp på djur. En engelsk undersökning slår nämligen fast, att djur som utnyttjas sexuellt får skador som liknar dem som barn får vid liknande övergrepp.

Några förklarade ord:
mansel, mansehuset - byggnad omfattande fähus, fårkätte och svinhus
meafton - måltidspaus vid fyratiden på eftermiddagen
(hö)rännet - på bjälkar vilande botten av löst lagda stänger eller bräder
räntemästare - högre tjänsteman inom länsstyrelsen

Källor (tryckta) bl.a. Forskning & Framsteg 4/03
(otryckta) Onsjö häradsrätt A I a: 17,
Malmöhus läns landskansli D II a a: 4
Torna häradsrätts dombok