Gravgåvor – vidskepelse?

- Bengt Nordahl -

Den historskt intresserade kyrkoherden Kay Hansén berättar 1966 i en tidningsartikel om äldre tiders vidskepelse och tro i Kågeröds socken. Där beskriver han olika sorters fynd som gjorts vid gravöppningar på Kågeröds kyrkogård. En del av dessa fynd sändes av Kay Hansén in till Nordiska Museet i Stockholm, som uppfattade dem som mycket intressanta.

En gammal föreställning var att spetsiga föremål kunde skydda mot onda andar, och att denna tro eller tradition levde kvar in i modern tid, framgår av att man i bottnen på öppnade gravar flera gånger funnit gammeldags ull- eller fårsaxar. Andra fynd är små flaskor, som säkerligen innehållit en mindre mängd brännvin. Man menade väl att den döde kunde behöva ha denna att styrka sig med på färden mot det okända.

Talrika myntfynd tyder på att det förr var vanligt att smyga ett mynt i kistan eller i den dödes mun. Detta är ursprungligen en gammal hednisk sed, som kanske går tillbaka till den grekiska mytologin, enligt vilken färjkarlen Karon i sin båt fraktade den döde över dödsfloden Acheron till andra stranden.
Det är främst kopparmynt från 1600-1700-talet, som man funnit, men även ett medeltida mynt har påträffats.

Ett liknade fynd av mynt omnämner den likaledes historiskt intresserade föregångaren, kyrkoherden Klerck i en begravningsnotis från 1735:
”Dom 24 p Trin begrafdes en tiggaregubbe, hwars namn warit obekant men berättas hafwa hemman uti Flenninge som dödde uti Simmelsberga uti Backegården hos Måns Bengtsson d 13 Nov. När grafwen uti Kyrkiogården gräfdes, blefwo funne neder uti jorden 2ne danska marker slagna 1560 och 1513.”

Tro nu inte att traditionen med gravgåvor tillhör det förgångna. I en tidningsartikel i SDS läser jag i februari 2003, att det blivit allt vanligare att anhöriga smyger ner saker i kistan. Några ullsaxar eller andra spetsiga föremål omnämnes förvisso inte men väl mynt och spritflaskor. Dessutom lär ibland även förekomma hagelpatroner och fyrverkeripjäser i kistor som ska kremeras.