Saga om Odensjön

- Bengt Nordahl -

I de s.k. ”Prästrelationerna 1729” berättas från Röstånga socken, att ”i thenna sockn går bland giemene man en gammal saga, at i hedningadömet har här i sochnen warit en herregård, som hetat Odins gård, och warit belägen ther nu Odensiö är”.

Nils Lilja kände väl till denna och andra sagor, varifrån han hämtade stoff till sitt första egentliga skaldestycke, ”Saga om Odensjön”. Den handlar om Kung Roe, en mäktig drott, som trotsar gudarna och smädar deras namn. Oden vredgas och låter Kung Roes borg med drottning och allt sjunka i djupet. Där borgen stått bildades ett hiskeligt hål i vars botten Odensjön bubblade upp. Kung Roe själv blev dömd att irra land och rike runt, tills han slutligen försonad med gudarna föll i strid och blev satt i hög. Där sitter han än, och hans hög, Roehögen, finns enligt Lilja att beskåda vid Gryttinge. (På skifteskarta över Gryttinge år 1821 är en fornhög utsatt.)

Utdrag ur dikten:

Kung Roe hade ett präktigt slott
så stolt som det höfdes en Fylkisdrott
af jernek timradt: en mur af jern
deromkring gjorde ett mäktigt värn.

”Ej älskar jag Gudar, de finnes ej till,
låt träbilden straffa mig huru han vill,
ty icke jag aktar hans svaga hot,
han mäktar ej straffa, ett ringa knot.

I morgon jag vet det, som sjelf du sagt,
är Odens fest, då går jag på jagt;
må qvinnorna sköta om offren då,
jag vill ej de vekliga höra på.”
Så talte Kung Roe med hof¨tfull blick,
och strax han till sängs med sin Sköna gick.
...
Och strax i jorden sjönk borgen ned,
der växte klippor, der uppväxte skär,
och namn af Oden än remnan bär.
En Sagosjö är det än i dag;
fast sagan dunkel har målat jag,
den rosenröd dock kring nejden går,
med gyllne kransar i mörkbrunt hår.
Och sjön än bevittnar om Roe Drott,
som bodde allt uti det höga slott,
hon är som en himmel en sommarkväll
med mörkbrunt vatten och gråa fjäll,
och lik öfver norden en aftonstund
en stjernehär med sin blåa rund;
ty liksom stjernan på himlen bor
i vågen den Hvita Nymphaea gror.
Sin Dagglans Dvärgen i berget slår,
och grönklädd Skogsfru i dalen går.
Och Roes Drottning än mången qväll
ser opp ur vågen på sina fjäll. *)
Thor kör ännu öfver minnets gård
och ristar en runa i hällen hård.
Den kala klippan har intet qvar.
blott några björkar, som fordna dar
försvara, friska de stå än fast.
och stunom sjunger en nordisk Trast
från toppen, qväden ur Valas bröst.
kring sjö och dal klingar ljuft dess röst.

*) Enligt en berättelse af Allmogen 1822, hade man sett ett naket fruntimmer till hälften stiga ur vågen.

Så irrade kring sen den gamle man;
och döden till slut i en strid han fann;
han älskade Gudarna til sin död,
nu är han i Valhall och dricker mjöd.
Hans aska blef högad allt i en lund,
och Roehögen *) till denna stund
den kulle hetter. Än i den trakt
till midnatt hör man Kung Roes jagt **).

*) Vid Gryttinge.
**) Eljest känd under namn af ”Odens Jagt.”

Det märkligaste med detta kanske något hackiga poem,som Lilja skrev som 20-åring 1828, är kanske, att det blev tryckt Det var nog mera ägnat för folket i Onsjö än för de litterära kretsarna i Lund. Låt oss som jämförelse betrakta en strof ur ett betydligt senare verk, där Lilja besjunger den skånska hembygden:

Ett land med sommargröna lundar
dem solen uti strålar klär,
och björkar dansa bort därunder,
och hjortar söka skugga där.
Milt blicka rosorna ur dalen,
och kullen blomstersmyckad står,
och dagen ler och näktergalen
i natten sina toner slår.